Coach Larsson
Då har jag haft första träningen med nybörjarbrottarna. Fyra stycken var dom inget massivt antal men ganska lagom att börja med för att få något slags upplägg på träningen. Dom skötte sig bra fast det var ju inte riktigt som på min tid (Tänk så vuxen man har blivit när man kan utrycka sig med att det inte var som på sin egen tid) då man hade en stor arg Kenta som inte tyckte det minsta synd om oss när vi slog oss och var odugliga. Han vart istället arg och påpeka hur tunn man var när man gjorde sig illa. Om det inte var benbrott så var det inte godkänd smärta som han bruka säga ^^
Men över till dagens träning ungarna var duktiga lyssna och gjorde nästan allt som jag sa. Endast två gråtanfall får jag se som ett bedrift. Första gråtattacken kom när jag demonstrerade på ett av barnen hur man slår nackswing och andra när en utav killarna förlora hela tiden och blev ledsen för att den andra var för stark. Hur som helst var dagens höjder tydligen bollkull tyckte alla förutom han som vann. Jag hade utlovat ett pris och jag måste säga att jag vart lite snopen när kiden som vann kom fram och fråga vart hans diamant var. Dialogen kan ha låtit ungefär så här
- Ja jippi jag vann säger kiden
- Grattis säger jag
- Vart är min diamant som jag skulle få? frågar kiden
- Diamant? säger jag snopet
- Ja min diamant jag vann ju säger kiden
- Nähähähäe du jag har inte lovat bort någon diamant du har vunnit 10 armhävningar
- hahahahaa jaaaa säger resten av kidsen lyckliga över att dom inte vann
- åhhhhhh neeeeeej va dum du är säger vinnande kiden till mig
- en, två, tre räknar jag när kiden tillsist tar emot sitt pris
Om jag ska bedöma min egen insats får jag väl säga godkänd. Jag menar jag vet ju hur det var för mig så lite hårdare och bestämd kunde jag vart. Men då skulle det säkert bara komma en kid tillbaks nästa vecka.
Kommentarer
Trackback
